Att välja indexfond och starta ett månadssparande tar en kvart. Att sitta still när samma sparande har tappat en tredjedel av sitt värde och kvällsnyheterna pratar om krasch, det är hela jobbet. Jag tycker att sparguider ljuger lite genom att bara beskriva den lätta delen, så den här guiden handlar uteslutande om den svåra.
Börsfall är inte undantaget, de är en del av avkastningen: det är betalningen du gör för att få aktieavkastning i stället för sparkonto. Historiskt har breda fall på trettio, fyrtio och till och med femtiosju procent alltid följts av nya toppar, men det har ibland tagit år. Din enda uppgift under ett fall är att inte sälja, fortsätta månadsspara och möjligen rebalansera tillbaka till din valda fördelning. Och rebalansera helst inne i ett ISK eller en kapitalförsäkring, där affären inte utlöser någon skatt.
Jag går igenom vad historiska fall faktiskt gjorde, hur svenska sparare betedde sig 2020 och 2022, sanningen bakom det där påståendet om de bästa börsdagarna, hur rebalansering fungerar och varför skatten avgör hur du ska sköta den. Vill du se fallen med egna siffror, kör backtest-verktyget.
Vad historien faktiskt visar
Först en detalj som avgör om siffror om Stockholmsbörsen är sanna eller vilseledande: OMXS30 är ett prisindex och räknar inte med utdelningar, medan SIXRX gör det. Skillnaden är flera procentenheter om året, och den som jämför ett fall i prisindex med sin egen fondportfölj överdriver alltid smällen. Jag skriver ut vilket mått som gäller varje gång nedan.
Finanskrisen är det värsta moderna exemplet: OMXS30 föll 57,8 procent från toppen den 13 juli 2007 till botten den 27 oktober 2008, alltså under drygt femton månader. Mätt med utdelningar var 2008 ett fall på 39,3 procent för SIXRX, och året därpå steg samma index 52,7 procent. Under it-kraschen föll SIXRX 35,9 procent under 2002, och 2003 steg det 47,4 procent. Mönstret återkommer: det djupaste mörkret ligger precis före den kraftigaste uppgången, vilket är exakt varför det är så dyrt att kliva av på botten.
2020 är det mest lärorika fallet, för det var både brutalt och kort. Som lägst låg OMXS30 nästan 29 procent under årsskiftet den 16 mars 2020. Den som sålde då låste in katastrofen. Den som gjorde ingenting avslutade året på plus: OMXS30 steg 5,8 procent på helåret och SIXRX, med utdelningar, hela 14,8 procent. Hela kraschen och hela återhämtningen rymdes inom samma kalenderår. 2022 var motsatsen, en långsam nedgång genom hela året: OMXS30 slutade på minus 18,4 procent och SIXRX på minus 22,8 procent.
Zoomar man ut ordentligt har svenska aktier gett omkring 6 procent per år i real avkastning, alltså efter inflation och med utdelningar återinvesterade, mätt över mer än 150 år. Men den siffran är ett genomsnitt, inte ett löfte: både 1910-talet, 1930-talet och 1970-talet gav negativ real avkastning över ett helt decennium. Den som har en sparhorisont på tio år bör veta det. Den som har trettio år behöver knappast bekymra sig över det.
Vad svenska sparare faktiskt gjorde
Det här tycker jag är den mest användbara statistiken i hela guiden, för den handlar om beteende och inte om index. Fondbolagens förening mäter nettoflöden varje månad, och de två senaste stora nedgångarna gav helt olika svar.
I mars 2020 sålde svenskarna. Nettouttaget ur fonder blev drygt 11 miljarder kronor, där aktiefonder tappade 19,3 miljarder, samtidigt som pengar flödade in i räntefonder. Det skedde alltså i praktiken samtidigt som botten den 16 mars. Sedan vände det: redan i april var nysparandet starkt igen, och helåret 2020 slutade med positivt nettosparande och rekordhög fondförmögenhet. Ett stort antal sparare hann alltså både sälja billigt och köpa tillbaka dyrare, vilket är det enda säkra sättet att förlora pengar på en uppgång.
2022 gjorde vi tvärtom. Trots ett helt år av fallande kurser blev nettosparandet positivt, ungefär 19 miljarder kronor, och aktiefonder hade nettoinflöde. Samtidigt är 19 miljarder klart under snittet på runt 79 miljarder per år sedan 2000, så sparandet bromsade rejält utan att vända till försäljning. Slutsatsen är slående: den snabba kraschen utlöste panik, den långsamma nedgången gjorde det inte. Det är värt att veta om sig själv innan nästa snabba fall, för det är då hjärnan är som sämst på att fatta beslut.
Sanningen om de bästa börsdagarna
Du har säkert sett grafen: hade du missat de tio bästa börsdagarna sedan 1990 hade din avkastning halverats. Den är populär i fondreklam, och siffrorna stämmer i sig. Men argumentet presenteras nästan alltid oärligt, så låt mig ge dig hela bilden.
Det man aldrig visar är den spegelvända uträkningen. Hade du i stället missat de 25 sämsta dagarna hade du fått betydligt mer pengar än om du bara suttit still, och den vinsten är större än vad de bästa dagarna var värda. Missar du både de bästa och de sämsta dagarna landar du ungefär där en vanlig långsiktig sparare landar. Marknadstajming strider alltså inte mot någon naturlag, den är bara omöjlig i praktiken.
Och det är där det riktiga argumentet finns: de bästa och de sämsta dagarna kommer i klump, mitt i kraschen. Under åtta handelsdagar i mars 2020, mellan den 9:e och den 18:e, inträffade tre av de trettio bästa dagarna och fem av de trettio sämsta. De ligger om vartannat. Du kan inte plocka bort de dåliga och behålla de bra, för de kommer i samma vecka och du vet vilken som var vilken först i efterhand. Slutsatsen är inte att du ska vara rädd för att missa uppgången, utan att de två sorterna av dagar inte går att skilja åt. Därför sitter man kvar.
Rebalansering: den enda knappen du bör trycka på
Om du bestämt dig för exempelvis 80 procent aktier och 20 procent räntor så kommer ett börsfall att flytta dig, säg till 70/30. Rebalansering innebär att du säljer av det som gått bäst och köper det som gått sämst tills du är tillbaka på 80/20. Det känns fel varje gång, vilket är hela poängen: det tvingar dig att köpa billigt.
Var ärlig med varför du gör det. Forskningen visar att rebalansering framför allt kontrollerar risken i portföljen, alltså håller den vid den risknivå du valt, och att den extra avkastningen är liten. Vanguard har mätt värdet av tröskelbaserad rebalansering till ungefär 15 till 25 räntepunkter om året, alltså en bråkdel av en procent. Det är en riskknapp, inte en avkastningsmaskin. Låter du bli att rebalansera under en lång uppgång glider du omärkligt mot en mycket mer aggressiv portfölj än du valt, och då kommer nästa fall att göra betydligt mer ont än du räknat med.
Hur ofta? Vanguards rekommendation är att stämma av en eller två gånger om året och justera när en tillgångsklass avvikit med mer än 5 procentenheter från målet. Det viktigaste resultatet i den forskningen är dock ett annat: ganska olika strategier fungerade ungefär lika bra på att kontrollera risken. Välj alltså en regel och håll dig till den i stället för att finslipa den. Räkna på din egen fördelning i rebalanseringsverktyget.
Skatten avgör hur du rebalanserar
Det här är den svenska delen som nästan alla internationella guider missar, och den ändrar rådet helt beroende på vilket konto du har. I ett ISK eller en kapitalförsäkring beskattas inte enskilda affärer. Du betalar en schablonskatt på kapitalet oavsett om du handlar eller inte, vilket betyder att du kan sälja och köpa hur mycket du vill utan att utlösa en enda krona i skatt. Rebalansering är där helt gratis, bortsett från eventuellt courtage.
I en vanlig depå, alltså ett aktie- och fondkonto, är det tvärtom. Varje försäljning realiserar en vinst som beskattas med 30 procent i inkomstslaget kapital. Att rebalansera kostar då riktiga pengar direkt, och de pengarna slutar dessutom att växa åt dig. Skattesystemet belönar alltså rebalansering i ISK och straffar den i depå.
Praktiskt betyder det två olika beteenden. Har du ISK: rebalansera med band på 5 procentenheter, utan att tveka. Har du depå: använd bredare band, och rebalansera i första hand med nya insättningar, alltså genom att styra månadssparandet mot den tillgång som ligger under målet i stället för att sälja något. Då får du samma effekt utan skattesmällen. Har du båda delarna: gör helst hela rebalanseringen inuti ISK:t och låt depån vara.
Om du snart ska leva på pengarna
Allt ovan förutsätter att du sparar. Är du nära pension eller FIRE ändras spelet, och det är viktigare än de flesta inser. Risken kallas sekvensrisk: ett fall tidigt i uttagsfasen skadar mycket mer än exakt samma fall senare, eftersom du säljer andelar till bottenkurser för att betala hyran och de andelarna aldrig kommer tillbaka när börsen vänder. Wade Pfaus forskning pekar på att avkastningen under de tio första åren av pensionen förklarar omkring 77 procent av hur det slutligen går.
Motmedlen är enkla och tråkiga: ha ett par års utgifter i något som inte svänger, var beredd att dra ned uttaget tillfälligt under ett dåligt år, och sänk aktieandelen något åren närmast övergången. Testa hur din plan klarar en dålig start i scenarioverktyget innan du behöver veta det på riktigt.
Min syn på det
Jag tror inte att någon klarar ett börsfall genom viljestyrka. Man klarar det med beslut man fattat i förväg, när man var lugn. Så gör de tre besluten nu: bestäm din fördelning mellan aktier och räntor och skriv ned varför, sätt månadssparandet på autogiro så att köpandet fortsätter utan att du behöver vilja det, och bestäm din rebalanseringsregel. Sedan tittar du inte på portföljen oftare än fördelningen kräver. Ett globalt indexsparande som får vara ifred kommer att gå igenom flera fall som känns som slutet på världen, och de kommer i efterhand att synas som små hack i grafen. Det tråkigaste rådet i sparvärlden är fortfarande det som fungerar bäst: gör ingenting, fortsätt köpa.